Ulf_Lundell

Jag tyckte om Ulf Lundell ett tag.. när jag var ung. Det säger ju inte så mycket eftersom jag aldrig kände honom. Det var det jag fick mig serverat av honom jag tyckte om.

Vargmåne och Ripp-Rapp. Böcker som Vinter i Paradiset och Sömnen.

Idag anser jag Ulf Lundell vara i stort sett en hög med skit. En man som tagit sitt ego till löjlig nivå. Så kommer en så’n där Måns Ivarsson-typ och ska berätta om eländet:

“1983 var Ulf ledsen. Ledsen för att han köpt en Bellmanlott och inte vunnit.”

Det är liksom nivån.

Ulf vill vara som Dylan. Han vill låta som Neil Young. Han bestämmer sig för att dra med en tjej han sett spela fiol på gatan in i studion. Bara för att Dylan hittatde Scarlet Rivera på det viset.

Han är en posör med rent klent förstånd. Han bryr sig bara om sig och sitt. Han är känslomässigt helt obegriplig. Han är glad.. han är sur, han är arg.. han är kär.

Man känner bara: väx upp!

Det enda med honom som är lite unikt är att han hela tiden skapar. Synd bara att han bara kan skapa det han redan sett eller hört. Inget nytt. Inget eget.