Bredow

Jag tycker om gamla böcker för unga.. typ Enid Blyton, Richmal Crompton, P.J. Bonzon, Roy Brown, Olov Svedelid. Ungdomsböcker har - även dom - olika kvalitet. J.D. Salingers “Räddaren i nöden” ÄR bättre än “Sunes sommar, del 5”.

Jag testade att läsa Katarina von Bredows bok om Victor. Till att börja med verkar den ingå en triologi: “Victor” / “Ellinor” / “Leo” .. där man får följa dessa karaktärer i en slags triangeldrama.

Victor har flyttat.. typ 50 mil för att starta om med sin mamma och pappa på en ny ort. Mamman är medicin-missbrukare och Victors rädsla är att alla ska få veta.

Så träffar han Elinor och hennes kompis Leo.

Är boken bra? Ja.. typ. Den håller för att man ska vilja läsa vidare.
Men karaktärerna är.. grunda på ett sätt som bara är författarens fel.

Bredow VILL tränga in i problematik och känslor.. men hon är en dålig ledsagare. Hon försöker uppvisa känslors komplexitet men när hennes karaktärer ska agera: så känns dom inte levande.. utan berättade.

Jag tror att hon också lider av “förklarings-sjukan”.. det där syndromet, där allting som händer måste förklaras.. som att det inte FANNS oförklarliga saker.

Egentligen borde det vara en quatrologi (eller vad fan det heter).. eftersom en person saknas.. och kanske den mest intressanta.